Camilla Läckberg: Sjöjungfrun

Tein Camilla Läckbergin dekkarin lukemisessa sen virheen, että katsoin kirjan lopusta ratkaisun arvoitukseen, ja lukeminen alkoi takkuilla pahemman kerran: Sjöjungfrun (Månpocket, 2013; ISBN 978-91-7503-253-5).



Kirja on sujuvasti kirjoitettu, vaikkakaan ei hirveän omaperäinen kuvaus rikoksen selvittelystä. Juonen pätkiä on useita limittäin, eikä ole ilmeisen selvää miten eri asiat oikeastaan kytkeytyvät toisiinsa. Kun sitten tulin luntanneeksi romaanin loppuratkaisun, putosi tarinalta pohja pois, enkä jaksanut lukea teoksesta kuin vajaat sata sivua.

En man har försvunnit spårlöst i Fjällbacka. Sedan han en morgon sa hej då till sin familj och gick till jobbet har han inte setts till. Patrik Hedström och hans kollegor på Tanumshede polisstation har gjort allt för att hitta honom, men ingen vet om han är död eller levande. Efter fyra månader hittas han. Mördad, fastfrusen i isen. Samtidigt kan den gravida Erica inte låta bli att engagera sig när det visar sig att hennes författarkollega Christian Thydell under en längre tid har fått anonyma brev skickade till sig. Endast några korta rader i varje brev, svart bläck på vitt papper. Uppenbart hotfulla men svåra att tolka. Patrik förstår att det kan finnas en koppling mellan de två fallen och han inser faran. Någon hatar Christian djupt. Och denna någon verkar vara en förvirrad, skadad person som inte skulle tveka att sätta sina hot i verket.

Perillinen

Perillinen on Camilla Läckbergin dekkarin suomennoksen nimi, mutta luin kirjaa alkuperäisversiona: Tyskungen (Månpocket, 2008; ISBN 978-91-7001-605-9).

Muutama vuosi sitten luin Läckbergin dekkarin Predikanten (suomennettuna Saarnaaja), joka ei hirveän suurta vaikutusta tehnyt. Eikä tehnyt tämäkään kirja.

En tiedä mistä kirjan vähäinen kiinnostavuus johtui, olisiko se aihe, jossa kudotaan yhteen toisen maailmansodan aikaisia tapahtumia nykyaikaan, tai sitten henkilöt jotka eivät oikein uskottavilta tuntuneet, kiiltokuvamaista oli tämä kerronta.

Luin kirjaa muutaman kymmenen sivua, ja sitten katsoin romaanin lopusta mitä siellä sanotiin tapahtuneesta, ja siinä se. Ei minua varten tämä dekkari.

No, tässä kuitenkin näyte tekstistä:

”Skall det här kriget aldrig ta slut?”

Elsy bet på pennan och funderade på hur hon skulle fortsätta. Hur sammanfattade hon sina tankar om kriget som inte fanns hos dem, men ändå gjorde det? Det kändes ovant att skriva dagbok. Hon visste inte varifrån hon hade fått idén, men det var som om det fanns ett behov hos henne att formulera i ord alla de tankar som den vanliga men ändå märkliga tillvaron förde med sig. […] Det som hände i världen var ju trots allt spännande - hotfullt, men spännande. Tillvaron var sig annars så lik. Båtarna gick ut och kom hem igen. Ibland var fångsten god. Ibland dålig. På land utförde kvinnorna sina sysslor, samma sysslor som deras mödrar hade utfört, och deras mödrars mödrar före dem. Det var barn som skulle födas, tvätt som skulle tvättas och hem som skulle hållas städade. Det var ett kretslopp som aldrig tog slut, men kriget hotade nu att rubba det liv och den verklighet de kände. Det var den spänningen hon hade känt av som barn. Och nu var kriget nästan här.

Ei tässä sinänsä mitään vikaa ole, mutta jotenkin vain en osannut löytää kiinnostusta perehtyä näiden ihmisten tarinaan, jäin ulkopuolelle eikä siinä mikään auttanut.